Världsmästaren från 1992 valde Williams FW11B som sin favorit och förklarade varför Lotus 81B och 92 skadade förarnas självförtroende.
FW11B levererade kraft med fara
Mansell valde Williams FW11B som den bil han älskade mest. I kvalutförande mindes han en effekt på omkring 1 500 hästkrafter. Siffran beskriver en era då turbomotorer producerade enorm kortvarig prestanda och förarna måste hantera en bil som kunde överväldiga det tillgängliga greppet.
Han beskrev också FW11B som en maskin som tycktes vilja kasta av föraren från banan. Den rädslan var en del av lockelsen. Ett rent varv gav omedelbart bevis på att föraren hade kontrollerat något exceptionellt krävande.
En mindre bränsletank förändrade Williams-paketet
1987 års bränslegräns sänktes från 220 liter till 195. Williams kunde använda en mindre tank och lägre kaross samtidigt som man fortsatte med Hondas RA167E-turbomotor. Fjädringsändringar stödde den reviderade bilen, men grundidén förblev kopplad till den tidigare FW11.
Motorn arbetade inom den reglerade fyra bars laddtrycksgränsen och producerade anmärkningsvärd kvaleffekt. Den prestandan gjorde inte bilen lättkörd. Föraren måste fortfarande placera gasen noggrant och förbereda sig på en snabb kraftökning.
| Bil | Mansells syn | Nyckelegenskap |
|---|---|---|
| Williams FW11B | Älskade | Extrem turbokraft |
| Lotus 92 | Avskydde | Opålitlig aktiv fjädring |
| Lotus 81B | Avskydde | Lång hjulbas vägrade svänga |
Lotus 92 skapade fel typ av överraskning
Mansell ogillade Lotus 92, särskilt under det tidiga arbetet med aktiv fjädring. Han mindes att systemet orsakade olyckor även när bilen färdades i en rak linje. En förare kan inte bygga upp fart när plattformen förändras på ett sätt som känns oförutsägbart.
92:an var en tillfällig lösning 1983. Renault kunde till en början inte leverera tillräckligt många turbomotorer, så Lotus behövde en annan bil runt Cosworth DFV. Det aktiva systemet togs bort efter två tävlingar på grund av vikt- och tillförlitlighetsproblem.
Den långa Lotus 81B vägrade rotera
Den andra bilen på Mansells negativa lista var Lotus 81B från 1980. Den använde en hjulbas som var sju tum längre än den normala versionen. Ändringen syftade till att hjälpa markeffektkonceptet, men Mansell upptäckte att bilen inte svängde tillräckligt snabbt.
En motvillig framände gör varje kurva svår. Föraren väntar längre på rotation, använder mer styrning och kan tappa linjen innan kraften appliceras. Experimentet var inte bara långsammare; det minskade förtroendet för bilens grundläggande respons.
Kärlek och rädsla kan existera i samma racingbil
Mansells val visar att svårighet i sig inte gör en bil dålig. FW11B var farlig och krävande, men dess respons var begriplig när han körde den bra. Lotusbilarna var svåra eftersom deras beteende hindrade ett konsekvent förhållande mellan input och resultat.
Den skillnaden är central för förarens förtroende. En vildsint bil kan vara belönande när dess gränser är läsbara. En oförutsägbar bil förblir obehaglig även vid lägre hastighet eftersom föraren inte kan lita på nästa reaktion.
Minnena förklarar mer än en resultattabell
Mansell vann senare världsmästerskapet med Williams FW14B, men han valde ändå FW11B som bilen han älskade. Personlig koppling följer inte alltid den mest framgångsrika säsongen. Ljud, kraft och utmaningen med ett rent varv kan lämna ett starkare minne.
Hans negativa val kommer också från tidiga Lotus-år snarare än ett enkelt tävlingsresultat. Redogörelsen är sammanhängande: en Williams gav extrem prestanda som kunde förstås, medan två Lotus-designer tog bort det förtroende som behövs för att attackera.
Valen kommer från Mansells egna minnen, med teknisk kontext från Formula 1. De beskriver hur bilarna kändes för honom; de är inte en rangordning baserad enbart på segrar, pole position eller mästerskapspoäng.
Inga kommentarer